MINA VÄNNER - DE BÄSTA

så kryper tiden närmare och samtidigt som det råder stoor förväntan och pepp så är jag nervös och orolig. jag är inte gjord för att vara ny, jag är som bäst när jag är trygg i vad jag kan, vad jag vet. att min åsikt kanske inte alltid är rätt, men människor är beredda att lyssna för att den ofta har input. och i dessa lägen så fattar jag varför mina vänner är mina vänner;


"du får se det såhär: det var på samma sätt när jag var ung, erh... yngre, och spelade fotboll. mina tränare ville ofta att jag var den som skulle ta straffarna om man kom till ett sådant läge. det gjorde mig alltid toknervös och fick mig att ifrågasätta om jag kunde, om jag var bra nog. mina tränares svar till mig var: - vi valde dig. vi tror att du är bra för den uppgift vi vill att du utför. och om du inte sätter straffen så är det vi som borde övervägt och tänkt annorlunda, det är inte synonymt med att du är dålig. precis så är det för ditt nya jobb."


och med tanken gick jag och lade mig. och bokade en tatueringstid. ett litet riktmärke, för hur man ibland måste ta ett steg tillbaka och pausa för att sedan ta sikte, satsa framåt och hoppa från avsatsen.

kom då hösten, jag är redo.
Allmänt | | Kommentera |

NOG NU

okej nu är det nog med tävlingsspringande för det här året, men maj gawd vad kul det varit. i torsdags ställde jag upp för jobbets räkning då de saknade en löpare i Bellmanstafetten som håller till ute vid Stora Skuggan. kände bah, fan vad jobbigt, fan vad jobbigt att springa med människor jag känner, i stafett där de andras resultat påverkas av hur jag gör ifrån mig. men OKÄJ, man är väl en teamplayer.

sen gick loppet såhär: adrenalin, snart kommer hon och lämnar stafettpinnen till mig, snart, snart, vart fan är hon, det tar lång tid, där är hon! hon ser mig inte, HALLÅ, just det! pinnen! börjar springa, fan vad taggad jag är, nej förresten känns det inte alls bra, fasen vad svag jag känner mig, eh sa runkeeper att jag sprang första km på 5 min - det är ju snabbt, men guuud jag dör vad varmt och vilken motsol, ohhhhhh söta kossor (sänkte förmodligen tempot här), tungt tungt, men nu passerade jag 4 km då är ju det här snart slut?, snart snart, det är fan inte alls snart, JAG HAR SPRUNGIT I EVIGHETER, vart fan är målhelvet... där.

om det kändes som att midnattsloppet sa swoooosh så var det här helt galet trögt. kom iallafall i mål på 28 min vilket var bättre än jag trott. våra 2 lag sprang på nästan exakt samma tid (!), 2 timmar och 11 minuter på 2,5 mil.

 
Allmänt | | Kommentera |

DET VAR AMAZEBALLZ

midnattsloppet var grymt. en massa peppande människor, ett nervöst hjärta och lite skakiga ben. det här året sprang jag på 1.08 och jag kände att jag hade lite kvar att ge, att jag fegade lite i början för att jag inte visste hur jag skulle orka de omtalade backarna. men det gick! påhejad av mina fina vänner med stora (svettiga) kramar när jag kom i mål. det kändes gött!

och ungefär såhär såsig och trött var jag dagen efter.
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp