WINDY CITY

Äntligen hemma efter en vecka i Chicago, fick vakna till S som spelade luftgitarr till Toto istället :) Lagomt hektiskt efter mamma och pappa på besök, men I do declare - jag gillar Chicago. Slutsats: Bra mat, fin stad och lite rimligare priser. Även om jag mest såg insidan av konferenslokalerna.

I övrigt har vi precis beställt new yorks motsvarighet på Linas matkasse och jag har bestämt mig för att till slut testa crossfit. Är trött på allt uteätande de senaste veckorna och behöver inspiration. Jag är mest glad över det 20-gradiga vädret och att inte behöva jacka, S inte lika glad över sin pollenallergi.

Dagens mysterium: Varför är alla ägg här bruna?









Allmänt | | Kommentera |

New Orleans

En fredag efter jobbet åkte vi till flygplatsen och tog ett plan. Efter att ha däckat på hotellrummet vaknade vi upp på lördagen ett i 25-gradigt New Orleans.


Vi promenerade runt och tog bilder på ungefär alla hus vi såg för att det är så vackert.



Jag blev glad över att man inte skyggar för att ha blå hus med gult tak och önskade att världen var lite mer så.



Överallt satt det Fleur de lis och nästan alla hus hade terasser och en hammock.




Bröllop avslutas med ett tåg genom stan, där musiker spelar och alla gäster dansar. Älskart.


Vi gillade vår sneda balkong på hotellet och brukade avsluta där.




Vi testade beignets som är en New Orleansiskt bakverk. S gillade dem så mycket att vi behövde köpa fler.


Och så tog vi en båttur ut till träsket för att hitta krokodiler. Men vår båt hade otur och hittade bara denna:

!!!! *hjärtögon* 



Vi kryssade av det mesta vi ville göra, som att åka streetcar och dricka takeaway-drinkar (!).


Man kan ju inte åka till New Orleans utan att lyssna på musik. Vi hade sett och hört musiker på vartenda gathörn, men sista kvällen hade S en idé om att vi skulle skaffa biljetter till Preservation Hall. Ett steg upp från att gå in på en av alla skrikiga packade barer med jazzmusiker.

På Preservation Hall (där man tyvärr inte fick ta bilder under spelningen) satt vi i ett litet intimt rum med träbänkar. In kommer ett band som spelat med varandra i årtionden, 5 äldre män och 1 späd japansk kvinna på piano. Och det är så fruktansvärt bra, så vackert och alla bänkrader sjunger med, gungar i takt och jag kanske gråter en skvätt. Sista numret bjuder de in en gäst (de jobbar, likt namnet säger för att preserve musik i generationer), en blyg ung tjej på trumpet som verkar oerhört nervös. Publiken jublar när hon går loss på ett trumpetsolo och jag kände mig så oerhört glad att vi gick.
Allmänt | | Kommentera |
Upp