SOM TVÅ FUROR

jag har haft en ganska dålig dag och är egentligen inte på humör, men samtidigt vill jag ju inget hellre än att träffa dig. det är det bästa med hela den här skitdagen och kanske har jag tagit på och av ett antal tröjor på morgonen för att se lagom casual ut.

när vi går från kontoret i ett väder som inte är smickrande för nån, pratar jag i ett. jag pratar och pratar och blir liksom lite nervositetshyper. och jag vet inte om du är tyst för att du också är nervös eller om du bara låter mig mala på tills jag kommit över det.

efter jaha-vad-ska-du-ha, okej haha, japp, låter bra, blir det tyst och vi tittar sådär på varandra igen. det känns som att alla andra sitter för nära vårt bord och jag vill säga massor med saker men det känns som att alla lyssnar. "du får börja prata" säger jag bara. "det här är nog ingen bra idé" säger du, men det låter mer som en fråga än som ett påstående. och du säger alla anledningar till varför det inte är det. alla smarta, logiska, resonliga, vettiga förklaringar. jag lyssnar, nickar, instämmer, absolut, mm, förstår hur du tänker.

"eller?" säger du efter din monolog. jag säger att jag låter dig bestämma, det är du som har alla anledningar. 

nånstans har helt plötsligt flera timmar och 4 öl försvunnit, baren är tom och personalen stampar mest omkring och vill räkna kvällens dricks. vi är inne på ämnet förhållanden och din hand ligger på min. och vi diskuterar det som spruckit, det som gjort ont och hur det egentligen går till när man blir en annan person på grund av det. "jag vill inte ha nån som vill ändra på mig, men jag vill vara med någon som får mig att vilja vara bättre, vara nåt mer." säger jag och dricker nåt osynligt i mitt ölglas och då tittar du på mig på ett sätt som jag aldrig sett förut. som om jag knäckt meningen med livet eller nåt.

"du. det känns som att vi båda struntar i att det här är en dålig idé" säger du.

och sen hånglar vi hela vägen hem.

Allmänt | |
Upp