HEJ NEW YORK
igår tog jag beslutet att flytta till ett nytt land. jag svarade på mailet och skrev "i'm okay with the offer, send the papers. give me a day or two to tell people in person before announcing it?" och klickade skicka utan att ens tänka. jag blev till slut trött. trött på mig själv, trött på mitt velande, trött på att titta på ett erbjudande som ett problem, trött på att tänka på allt som MÖJLIGEN kan gå fel. och så bara släppte jag.
jag läser fantastiska nina åkestams meningen med hela skiten. och känner igen mig, jag visste att jag skulle göra det bara genom att läsa baksidan.
jag läser fantastiska nina åkestams meningen med hela skiten. och känner igen mig, jag visste att jag skulle göra det bara genom att läsa baksidan.
"jag hade ett stort kompisgäng, mest bestående av kollegor men såklart gamla vänner med. vi reste, fikade, festade. jag tränade ett par gånger i veckan, höll mig uppdaterad med ny musik, gick på bio, åt middag med mina föräldrar. problemet var att inget av det var avkopplande. det var lika schemalagt som jobbet, det fanns inte en halvtimmes slack nånstans. framför allt var det inget val, det var helt otänkbart för mig att inte göra allt det där."
missförstå mig rätt, jag känner mig inte på väg att bli utbränd som nina blev. och jag vill ha den relation jag har och det täta umgänge jag har med mina vänner, det är viktigt för mig. och uäää vilket gnäll att ha ett socialt liv, jaja.
men
men
när jag börjar få dåligt samvete över hur folk ska "klara sig" utan mig på jobbet, hur jag "gör någon besviken" om jag flyttar på mig så kommer jag på mig själv med att bara känna MEN GUD, DIN NARCISSIST VÄRLDEN GÅR RUNT UTAN DIN STÄNDIGA NÄRVARO.
när jag senaste veckan kommit hem från en resa, haft besök, ätit ute x3, träffat vänner, varit på möhippa, gått på teater, varit på standup, varit på inflyttningsmiddag, tränat, gått på jobbfest, klättrat med kollegor och inte suttit i min soffa en enda kväll så blev jag trött.
när jag senaste veckan kommit hem från en resa, haft besök, ätit ute x3, träffat vänner, varit på möhippa, gått på teater, varit på standup, varit på inflyttningsmiddag, tränat, gått på jobbfest, klättrat med kollegor och inte suttit i min soffa en enda kväll så blev jag trött.
och jag gick tillbaka i min kalender och såg att veckorna innan sett något så när likadana ut (jag har inte rest och gått på standup varje vecka, men ni förstår). "jag kan bara ses på onsdag nästa vecka?" och så lekte jag med tanken på att bara göra något som kändes knäppt. att släppa sargen, se att jobbet fungerar utan att jag är där och bryta ett vardagsmönster som säkert hade kunnat fortsätta likadant i flera år. istället för att säga nej till en enstaka festinbjudan eller nej till en arbetsuppgift, för det kan jag inte, så säger jag nej till allt.
för första gången på länge ska jag göra något bara på en magkänsla. inte för att det alls är det bästa, det rätta, det säkraste eller det smartaste. men bara för att magen säger att jag ska testa att vara ny på ett ställe för att visa för mig själv att jag kan göra det och att det inte är så svårt som jag tror. för att magen säger att jag måste få sova med en viss person. för att magen säger att mitt liv inte behöver vara på språng hela tiden.
och när jag blir tokig på min egen ensamhet och saknar mina vänner så att jag håller på att dö, så vet jag att jag kommer vilja träffa dem för att jag vill. inte på grund av dåligt samvete, inte på grund av att jag-kan-inte-missa-det-där-för-det-är-för-roligt, att verka tråkig eller vara en dålig vän. att aktiviteter jag vill göra blir spontana, inte ett schemaläggningsproblem att lösa i kalendern.
för första gången på länge ska jag göra något bara på en magkänsla. inte för att det alls är det bästa, det rätta, det säkraste eller det smartaste. men bara för att magen säger att jag ska testa att vara ny på ett ställe för att visa för mig själv att jag kan göra det och att det inte är så svårt som jag tror. för att magen säger att jag måste få sova med en viss person. för att magen säger att mitt liv inte behöver vara på språng hela tiden.
och när jag blir tokig på min egen ensamhet och saknar mina vänner så att jag håller på att dö, så vet jag att jag kommer vilja träffa dem för att jag vill. inte på grund av dåligt samvete, inte på grund av att jag-kan-inte-missa-det-där-för-det-är-för-roligt, att verka tråkig eller vara en dålig vän. att aktiviteter jag vill göra blir spontana, inte ett schemaläggningsproblem att lösa i kalendern.