LAVIETE

så kryper tiden närmare och samtidigt som det råder stoor förväntan och pepp så är jag nervös och orolig. jag är inte gjord för att vara ny, jag är som bäst när jag är trygg i vad jag kan, vad jag vet. att min åsikt kanske inte alltid är rätt, men människor är beredda att lyssna för att den ofta har input. och i dessa lägen så fattar jag varför mina vänner är mina vänner;


"du får se det såhär: det var på samma sätt när jag var ung, erh... yngre, och spelade fotboll. mina tränare ville ofta att jag var den som skulle ta straffarna om man kom till ett sådant läge. det gjorde mig alltid toknervös och fick mig att ifrågasätta om jag kunde, om jag var bra nog. mina tränares svar till mig var: - vi valde dig. vi tror att du är bra för den uppgift vi vill att du utför. och om du inte sätter straffen så är det vi som borde övervägt och tänkt annorlunda, det är inte synonymt med att du är dålig. precis så är det för ditt nya jobb."


och med tanken gick jag och lade mig. och bokade en tatueringstid. ett litet riktmärke, för hur man ibland måste ta ett steg tillbaka och pausa för att sedan ta sikte, satsa framåt och hoppa från avsatsen.

kom då hösten, jag är redo.