KÄRA KRISTIAN
att man kan känna sådan sorg över någon man inte känner. kristian gidlund gick bort igår och jag bara vände mig om i sängen imorse och drog täcket över huvudet när jag läste nyheten. kristian, inte ens trettio år, hade kunnat vara min bror, min kille, min vän.
känslan gör mig spyfärdig, som när jag valde hans sommarprat som joggingsällskap i somras. stannade vid kanten på södermälarstrand och bara grät och ville kräkas och det var inte av fysisk utmattning.
känslan gör mig spyfärdig, som när jag valde hans sommarprat som joggingsällskap i somras. stannade vid kanten på södermälarstrand och bara grät och ville kräkas och det var inte av fysisk utmattning.
"ingen skall behöva veta när de kommer att dö", som kristian sa. den enda silver lining som finns i denna historia är vad det gör för människor runt omkring. när jag läste kommentarsfältet på kristians blogg idag så blev jag varm i hjärtat. alla som hämtat stöd, som mötts där. inget näthat. bara fint.
